tom banner

15658792 10209334443771270 1388645782 o

Kyrkoåret 2017

Kyrkoåret illusteras ofta som en cirkel, men även om samma texter återkommer vart tredje år finns alltid något nytt att upptäcka. Kanske är en uppgående spiral kan vara ett sätt att visa att vi förändras och samma texter och teman talar på ett nytt sätt till oss varje år. Petrus avslutar 2 Petrusbrevet med uppmaningen att växa till i nåd och i kunskap om vår herre och frälsare Jesus Kristus. Det är vår bön att Anta utmannigen får vara med och göra. På den här sidan plubliceras varje vecka en text som belyser någon aspekt i söndagens texter. Förhoppningsvis kan inläggen vara en inspirationskälla i den personliga bibelläsningen och ett underlag för ett samtal i en grupp som följer Anta utmaningens kyrkoårsplan detta år.

KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG - Herre över allting

KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG - Herre över allting

På bilden syns Olivberget öster om Jerusalem. Det var hit Jesus tog lärjungarna och välsignade dem innan han fördes upp till himlen.

Texten från Johannes är hämtad från den sista kvällen tillsammans med lärjungarna i det övre rummet i Jerusalem. Johannes som satt bredvid Jesus beskriver i kapitel 14-17 hur Jesus undervisade om den Helige Ande och gav liknelsen om vinträdet och grenarna osv. Mot slutet av måltiden ber Jesus för sig själv, lärjungarna och för alla troende. I texten från Joh 17:3 ber Jesus och sammanfattar Jesus kärnan i kristendomen:

”Detta är det eviga livet: att känna (ha en personlig relation med) dig, den ende sanna Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus!”

I episteltexten från Efesierbrevet 4:7-13 undervisar Paulus, utifrån Ps 68:18, hur Gud tog fångar och gav gåvor till människorna. Hela Psalm 68 är en segersång som beskriver hur Gud är Herre över allting. Jesus har besegrat djävulen och döden som är ”fångar” under honom.

Gud ger många olika typer av goda gåvor. Paulus beskriver fem gåvor som ofta kallas de fem tjänstegåvorna. En församling var aldrig tänkt att bara styras av en person. En församling med bara en evangelist som ledare kan skena iväg i ivern att nå ut, samtidigt som en församling med bara pastorsgåvan kan bli helt fokuserad på att ta hand om de egna. Gud har gett olika kallelser för att det ska vara en balans i församlingen.

Ordet apostel betyder helt enkelt budbärare, den tjänstegåvan hjälper till att utbreda församlingen och driver den framåt. Profeter har speciellt gåvan att tillämpa Gudsordet på ett praktiskt sätt idag. Här finns även aspekten av att höra gudagivna ord om framtiden eller det förflutna. Evangelisten har gåvan att nå nya människor med evangelium. I den grekiska texten används ett ”och” mellan de två sista tjänsterna pastor och lärare. Dessa två verkar höra ihop på ett speciellt sätt. Pastor-lärare är tjänsten som både vakar över hjorden och ger dem andlig mat.

I vers 13-14 kommer anledningen till varför vi har präster, diakoner, pastorer, evangelister, bibellärare, kantorer, lovsångsledare, profetröster (som är några av de namn vi använder idag). De är till för:
• att UTRUSTA de heliga
• så att de kan göra tjänst och bygga upp Kristi kropp (församlingen)

Målet är att alla ska:
• komma fram till trons enighet och kunskapen om Guds Son
• växa till och mogna för att bli helt uppfyllda av Kristus

 

Texter

Dan 7:13-14, Ef 4:7-13, Joh 17:1-8 och Apg 1:1-11 (som läses varje år), Ps 110

 

Fortsätt läs mer
286 Träffar

BÖNSÖNDAGEN - Bönen

BÖNSÖNDAGEN - Bönen

Det är anmärkningsvärt att när Jesus undervisar om bön i Bergspredikan måste han börjar med två punkter om vad bön INTE är! Det fanns många förutfattade meningar om bön på Jesu tid, och det gör det nog även idag.

1) – Bön är inte ”show-off”

Bön är inte som något inövat skådespel för att få människors blickar och uppskattning (Matt 6:5). Jesus fortsätter i vers 6: ”När du ber, gå då in i din kammare”.

Ordet för kammare, grekiska "tameion", beskriver ett inre rum där de mest värdefulla tillgångarna förvarades (Se t.ex. Luk 12:3 och 24 där ordet används för inre förrådsrum). Ordet betyder ordagrant att dela och fördela, och beskriver hur varor och tillgångar fördelas från ett förråd. Jesus antyder att i bönen förmedlas himmelska skatter och rikedomar till bedjaren!

Vår personliga andakt och tid med Gud sker i det fördolda och inte primärt på gudstjänster och i kyrkan. Bönens innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet mellan mig och Gud.

Självklart utesluter inte detta att vi träffas och ber tillsammans. Bibeln uppmanar oss att mötas tillsammans, och detta desto mer när vi ser att Jesu återkomst närmar sig (Heb 10:25). Det finns många exempel på gemensam bön i Bibeln:

• De höll troget fast vid bönerna… (Apg 2:42)

• Barnabas och Saul blev avskilda i ett bönemöte. (Apg 13:2)

• Om två kommer överens om att be om något ska det ske, och där i den gemenskapen är Jesus mitt bland dem (Matt 18:19-20)

• ”Men om MITT FOLK som är uppkallat efter mitt namn ödmjukar sig, ber, söker mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då ska jag höra från himlen, förlåta deras synd, och hela deras land.” (2 Krön 7:14)

2) – Bön är inte att rabbla tomma ord

Nästa missuppfattning är att det är mängden ord som gör att bönen blir besvarad. Bibeln uppmanar ju oss att be uthålligt, och vi läser att Jesus ber samma bön tre gånger i Getsemane, så vad är det Jesus menar? I Matt 6:7 används två intressanta grekiska ord:

• ”rabbla tomma ord” är grekiska ”Battalogeo”
• ”många ord” är grekiska ”polylogia”

Slår man upp betydelsen av ”batta-logeo” så kan det betyda att stamma, att repetera samma ord gång på gång som ett mantra eller att rabbla tomma ord. Den första delen av ordet ”Batta” kan enligt språkforskare härstamma från en person som hette Battus. Han var en poet som blev känd för sina långa, enformiga och tråkiga dikter. Tänk dig en manusförfattare som skriver erbarmligt tråkiga pjäser med meningslösa repliker som bara tuggar om och om igen och folk somnar i bänkarna. Uttrycket ”en Battus pjäs” blev till sist ”battalogeo” som kom att betyda att rabbla ord!

I vers 8 fortsätter Jesus att vi inte ska be sådana här tomma ”battalogeo-böner” med ”poly-logia” (många ord), eftersom vår fader vet vad vi behöver redan innan vi bett honom om det.

Ett exempel på en ”battalogeo-bön” är om ett barn ber en lång ramsa till sin förälder för att fråga om tillåtelse att få hälla upp lite mjölk ur kylen, istället för att bara säga ”Pappa, jag tar ett glas mjölk!”

 

Gud vill att vi ska känna honom personligt och lita på att han vet vad vi behöver. Direkt i nästa vers följer en mall för Jesus säger att vi ska be. Den börjar inte med en lång syndabekännelse eller bön om livets nödvändigheter, utan med hur barnen i en god familjerelation skulle tilltala sin pappa – vår Fader! Syndabekännelsen och bönen för dagligt bröd finns med (v11-12) och har sin plats, men allt bygger på en gemenskap och relation med Gud.

 

Texter

1 Kung 3:5-14, Rom 8:24-27, Matt 6:5-8, Ps 13

Fortsätt läs mer
387 Träffar

FEMTE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Att växa i tro

FEMTE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Att växa i tro

Det ord som används för tro i grundtextens språk är ett rikt ord som också betyder trofasthet, tillit och förtröstan. Ibland har vårt svenska ord tro förringats till att betyda att man hoppas och tror på något, men inte riktigt kan veta. Det är långt Paulus uttalande ”jag vet vem jag tror på” i 2 Tim 1:12. Tron är en fast övertygelse och tillit över det som ännu inte är synligt för våra fysiska ögon (Heb 11:1).

Det är tillsammans med andra lärjungar som man växer i kärlek. Det är en av anledningarna att församlingen är så viktig. Det omöjligt att växa i kärlek i ensamhet, det är bara när man tillbringar tid med andra kristna som man har möjlighet att praktisera sin kärlek. Det är när kristna som "borde veta bättre" gör fel som vi har ett val att älska och förlåta dem. Vid ett tillfälle när Jesus undervisar om just detta, så utbrister lärjungarna "ge oss större tro"! (Luk 17:5)

Jesu svar i nästa vers (Luk 17:5) visar att det inte krävs mycket tro för att bli kvitt bitterhet. Det räcker med en tro stor som ett senapskorn så kan man rycka upp oförlåtelsen, som liknas vid ett mullbärsträd, och kasta den i salthavet där den genast dör.

I helgens text från Johannes 17:9-17 ber Jesus för lärjungarna. Detta stycke ingår i ett större sammanhang (kapitel 14-17) där Johannes återger vad Jesus samtalade om och bad de sista timmarna tillsammans med lärjungarna i det övre rummet innan korset.

Att Jesus ber för de som tror på honom, och inte ber för världen (v9), beror inte på att han inte bryr sig om världen. I John 3:16 är det tydligt att han kom för att just frälsa världen. Anledningen att han ber för lärjungarna som var samlade där då, och vi som tror idag (v20) är just för att världen ska kunna tro att Jesus är Guds Son.

Jesus är huvudet och de troende är hans kropp. När vi talar illa om och slår på Guds församling så sjunker kroppen ihop, och med den också huvudet, och världen ser inte längre Jesus. När vi däremot låter Guds ord få rena och helga oss (v17) och vi talar gott och bygger upp Guds församling reser sig huvudet och världen ser Jesus.

”Jag ger er ett nytt bud: Välj att älska varandra (med en ren, självuppoffrande kärlek). På samma sätt som jag har älskat er ska ni välja att älska varandra. Genom detta ska alla förstå (baserat på personlig erfarenhet) att ni är mina lärjungar, om ni väljer att ha kärlek till varandra.” (Joh 13:34-35 - Svenska Kärnbibeln)

Texter

Jes 57:15-16, Gal 5:13-18, Joh 17:9-17, Ps 98:1-8

Fortsätt läs mer
227 Träffar

FJÄRDE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Vägen till livet

FJÄRDE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Vägen till livet

Varje dag avverkar vi ett stycke på vår livsvandring. Det vi dag efter dag gör, summeras ihop och blir till sist vårt liv. I Ordspråksboken 4:18-19 liknas de rättfärdigas väg med gryningsljuset som blir starkare och starkare tills det blir full dag, medan de ogudaktigas väg är som djupaste mörker.

För en kristen som vandrar med Jesus är den dag då det här jordelivet avslutas inte ett så stort steg. Vandringen med Jesus och gemenskapen med honom fortsätter förbi det här jordelivet och vi får se honom ansikte mot ansikte (Upp 22:4).

Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet, och att ingen kommer till Fadern utom genom honom (Joh 14:6). Jesus är inte bara vägen till livet, utan han är också livet.

Det går att existera här på jorden utan Jesus, men det är bara i Jesus som vi har liv och verkligen kan leva livet som det var tänkt att vara – i gemenskap med Gud!

Om man reser längs med en väg så finns det dels små skyltar med vägnummer och även större skyltar som talar om hur långt det är kvar till destinationen. Dessa skyltar bekräftar att vi är på rätt väg. Om det var länge sedan man såg en skylt, kan en känsla av oro börja krypa sig på. Då kan det vara bra att rannsaka mig själv och se om det var någon händelse som gjorde att jag svängde av från den rätta vägen.

I helgens text från Johannes ger Jesus en tydlig uppmaning som hjälper oss att hålla oss på livets väg - välj älska varandra osjälviskt och utgivande på samma sätt som jag har älskat er (Joh 13:34).

När vi väljer att inte älska och förlåta andra människor, då viker vi av från livets väg. Mörkret sänker sig kring oss, oro smyger sig på och Guds frid försvinner.

Johannes sammanfattar vår vandring i ljuset fint i sitt första brev (kap 1:5-9):

”Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.
Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.
Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Texter
2 Mos 13:20-22, 1 Thess 5:9-11, Joh 13:31-35, Ps 147:1-7


Bilden är tagen på vägen mellan Nasaret och Kapernaum, en väg som Jesus och lärjungarna ofta vandrade.

Fortsätt läs mer
396 Träffar

TREDJE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Den gode herden

TREDJE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN - Den gode herden

I söndagens texter är temat den gode herden. Johannes låter de judiska högtiderna ha en central roll i kapitel 5-11 i sitt evangelium. I kapitel 10 tar han med en händelse från tempelinvigningsfesten (chanukka) som inföll i november eller december. I vintras sammanföll den första dagen, i den åtta dagar långa högtiden, med julafton.

Högtiden firas till minne av att man år 164 f.Kr., under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna, lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte hela högtiden.

I vers 27 läser vi: ”Mina får lyssnar på min röst och jag känner dem och de följer mig.” Än idag kan man se hur flera beduiner träffas med sina olika fårhjordar längs med dalgångarna kring Jerusalem. Fåren betar tillsammans en stund, och när det väl är dags att gå vidare, lystrar fåren till sin herdes röst och följer med sin herde.

I Psalm 23 liknas Herren vid vår herde. Gud är personlig och låter mig vila på gröna ängar och leder mig till lugna vatten. I Mellanöstern, till skillnad från våra svenska grönskande ängar, är det en fråga om liv och död för ett får att lyssna och följa sin egen herde som vet var bete och vattenkällor finns.

Vi i väst är vana med att en text följer ett linjärt mönster. Ett tema utvecklas mer och mer fram till sista versen där upplösningen och crescendot kommer.

I hebreiska som gamla testamentet är skrivet på kan man tro att möjligheterna att uttrycka sig var begränsade när man bara skrev bara stora bokstäver utan vokaler! Trots detta, eller kanske just på grund av detta, utvecklades hundratals avancerade stilistiska sätt för att förstärka uttryck och betona ord. Psalm 23 är skriven i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i sista, temat i andra stycket med näst sista osv.

Ett sätt att visualisera detta är att skjuta in texten i olika steg. I bilden till detta inlägg har varje tema markerats med A, B, C och D för att åskådliggöra detta. Prova gärna att läsa psalmen tematisk in mot mitten och se hur budskapet blir fylligare!

A - Allt börjar och slutar med Herren: Han är min herde och hans hus ska vara mitt hem.

B - Guds närvaro: Inget ska fattas mig, han ger godhet och nåd varje dag.

C - Guds omsorg: Han för mig till gröna ängar och stilla vatten, han dukar ett bord och smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

D - Guds ledning: Han ger mig kraft, leder mig på rätta vägar och jag behöver inte frukta, din käpp (som beskyddar) och stav (som visar riktningen) gör mig trygg.

I en kiasm finns höjdpunkten och hela psalmens viktigaste budskap i psalmens centrum. I psalm 23 vill David framhäva att Gud är en personlig Gud som är med oavsett yttre omständigheter! Den centrala versen är:

”DU ÄR MED MIG”.

Detta är huvudbudskapet i hela psalmen att oavsett hur det ser ut runt omkring oss är Gud med. Hade David skrivit psalmen som ett mail skulle han kanske ha skrivit denna vers i fetstil med stora röda bokstäver!

Här i mitten sker också ett skifte i psalmen. Fram till nu har Gud tilltalats med "han", men nu skiftar det till ett personligare din/du. Det verkar som om prövningen, vandringen genom dödsskuggans dal, gör att vår relation med Gud förvandlas och blir djupare och mer personlig.


Texter

Jer 23:3-8, 1 Pet 5:1-4, Joh 10:22-30, Ps 23

Bilden är tagen från gamla Jerusalem ner mot Hinnomdalen i söder där man ofta ser beduiner valla sina får.

Fortsätt läs mer
588 Träffar

Svenska Bibelsällskapet - Box 1235, 751 42 Uppsala - 018 - 18 63 30 - info@bibeln.se